Särskilt viktigt för barns läsutveckling är föräldrarnas engagemang, även om andra personer i barnets närhet kan ha väl så stor betydelse. Föräldrar som uppskattar att läsa och vill dela den erfarenheten med sina barn förmedlar helt enkelt en positiv attityd till läsning, vilket kan bli avgörande för ett barns läsförmåga. Tidiga läsaktiviteter i hemmet, det muntliga språket och social interaktion, lägger en grund för barn att lära sig läsa i skolan.I studien Att läsa och skriva i förskolan (2011) betonar pedagogen Carina Fast skillnaden mellan att lära barn att läsa och att skapa intresse hos barn för att läsa. Föräldrar som regelbundet stödjer sina barns lärande i allmänhet och läsutveckling i synnerhet spelar en avgörande roll för såväl barnens läsmotivation som läsfärdighet. Föräldrars engagemang i hemmet är särskilt viktigt för barns läsutveckling under tidig barndom, och får betydande konsekvenser för såväl den språkliga och kognitiva förmågan som läsintresset och läsmotivationen.

Mycket talar för vikten av tidiga insatser för att stärka barns positiva förhållande till litteratur och läsning.  När det gäller barns tidiga språkutveckling råder det konsensus bland forskare om föräldrars betydelse. I forskningen om familjens och hemmiljöns påverkan på barns läsutveckling finns gott om exempel på de långsiktiga effekterna av ett tidigt föräldraengagemang. I avhandlingen Tidig språkstimulering av barn (1993) pekar Ann-Katrin Svensson på att betydelsen av tidig språkstimulans genomgående betonas inom olika forskningsinriktningar. Svensson sammanfattar några av forskningens slutsatser om vikten av tidig språkstimulans, och pekar bland annat på att det genom information till föräldrar är möjligt att påverka graden av interaktion med barnen, samt kvaliteten på den stimulans som barnen får i hemmet. Föräldrar med kunskaper om stimulansens betydelse för barns utveckling språkstimulerar sina barn mer än andra, och dessa barn klarar sedan läs- och skrivinlärningen bättre än barn som fått mindre stimulans.

Högläsningens goda effekter på barns språkutveckling är väl dokumenterade. Högläsning är också ett sätt att ta del av en berättelsegemenskap, att dela en gemensam läsupplevelse som skapar gemensamma band och referensramar mellan exempelvis förälder och barn, syskon, eller i en grupp på förskolan. I synnerhet för de allra minsta barnen kan högläsning innebära en väsentlig del av den psykologiska anknytningen till andra.

Läsning liksom språkutveckling i stort handlar i hög utsträckning om att vara en del av en gemenskap och om meningsskapande. Till den goda högläsningen hör att läsa med inlevelse, att använda blicken och kroppen vid läsningen, samt att involvera barnen genom att ställa frågor. En variant på högläsning som ofta förespråkas innefattar en dialog mellan barnen och/eller mellan barnen och högläsaren före, efter och under läsningen. Det är en metod som innebär att man läser med, snarare än för, barnen. En vanlig benämning på denna högläsningsmetod är dialogisk högläsning.

Barn som läser bättre än sina jämnåriga läser mer, och blir därmed ännu bättre på att läsa. Barn som läser sämre läser mindre, med följden att de ytterligare hamnar efter. Detta har kallats för läsningens ”Matteuseffekt”. En ”Matteuseffekt” innebär att en redan gynnad part gynnas ytterligare – effekten har fått sitt namn efter det ställe i Matteusevangeliet som säger att ”[v]ar och en som har, han skall få, och det i överflöd, men den som inte har, från honom skall tas också det han har”. Matteuseffekten har använts till att förklara den under skolgången successivt ökande klyftan mellan starka och svaga läsare (Stanovich 1986).

Detta avsnitt bygger på kapitlet ”Tidig lässtimulans” i  rapporten Med läsning som mål som gavs ut av Kulturrådet 2015. Författare var Jonas Andersson.